Strävsamheten och fliten är dygder som seglar långt ovan om många andra i vårt land. När vi talar om integration av invandrare så talar vi väldigt mycket om arbete.
Det är bra och viktigt att folk får jobba och ofta folk finna en väg in i en gemenskap och vårt lands kultur och seder via sitt jobb. Men det är inte alla som ska, kan eller får jobba. Barn jobbar inte, gamla jobbar inte, en del sjuka jobbar inte. Dessutom är människor föräldrarlediga eller till och med hemmamammor eller -pappor på längre tid.
Det finns också arbetsplatser där stämningen är usel och arbetsuppgifterna enahanda. Alltfler arbetsplatser blir också segregerade. På en del arbetsplatser har man inte kollegor som är finländare.
– Hur ska jag integrera mig med en sopkvast, säger en invandrarkvinna sarkastiskt till mig.
Om man bara försöker integrera nykomlingar via arbete kommer man alltså att lämna många utanför. Kvinnor, äldre, sjuka och naturligtvis arbetslösa - för att nämna några.
Att bara gå på språkkurs är inte heller ett effektivt sätt att bli en del av det nya samhället. Där träffar man ju bara andra utlänningar.
Det är alltså nödvändigt att hitta nya stigar och vägar som kan leda oss till varandra.
Skolor och dagisar är förstås platser där små människor med olika kulturer möts. Det är möjligt att tänka sig att barnens möte kan utvidgas och omfatta också de vuxna som omger dem.
Det Mångkulturella feståret är ett steg i den här riktningen. Då man firar fester från olika traditioner och förbereder dem kan man lätt involvera vuxna i samhället som omger skolan.
Det finns säkert många andra projekt och idéer som kan förverkligas i skolan eller dess närhet. Kultur i alla former, som musik, dans, hantverk, sång skapar också sammanhang.
Jag besökte nyligen Närpes som ju ofta framhålls som en föregångare då det gäller invandring och integration. Det var tydligt att vänfamiljerna har en helt avgörande roll då det gäller integrering. Men i huvudstadsregionen kan nykomlingar oftast se sig i månen efter en vänfamilj. Finns det någon som vill utveckla det här konceptet? I Sverige har många församlingar också tagit sig an invandrare på ett föredömligt sätt. Läxläsningshjälp för barn, glada, svenska pensionärer som ställer upp som konversationspartner för dem som vill öva sin svenska är bara några smakprov.
Jag har en bekant invandrade här i Helsingfors som är mästare i en budosport. Ändå har han inte engagerats som tränare här i sitt nya hemland. När arbetskraftsbyrån intervjuade honom då han just anlänt var man mycket intresserad av hans specialkunskap inom sport, man frågade, antecknade, bad om intyg osv… Men efter att byråkraten gjort sitt jobb och placerat mapparna i rätt filer har det varit helt tyst. Nu traskar min bekanting iväg på sina språkkurser och pluggar finska hela kvällarna. Jag funderar ibland på om han inte skulle vinna mera på att satsa några kvällar i veckan på sporten han är bra på. I en förening skulle han få öva sin finska i praktiken. Han skulle lära känna många infödda finländare som har samma intresse som han själv. Kanske han kunde bli erbjuden att dra träningspass? Vad kunde man göra för att få med invandrare i föreningar? I Kanada som många håller som ett föredöme i fråga om integration är frivilligarbete både bland infödda och bland nykomlingar utbrett på ett helt annat sätt än här.
Min invandrarväninna som jag talar med dagligen säger alltid att det allra viktigaste för henne är att få känna att hon gör något för det här samhället, att hon får göra en insats som är hennes medmänniskor till godo.
Segregeringen och den mycket jobbfixerade integrationspolitiken har också en annan mörk sida. Det finns arbetsplatser som är väldigt monokulturella på så vis att bara infödda finländare jobbar där. Hur ska de här människorna ha en chans att bli en del av vårt nya samhälle där människor från olika hörn av världen ska leva tillsammans? De kan lätt bli inskränkta och samla en del damm på sig fastän de i princip är välmenande.
Det vore alltså vettigt att tänka mer på fritiden och hela livet, när man funderar på hur man bygger ett samhälle där gemenskapen prioriteras.
Det är också viktigt att inse att människor som kommer till Finland inte automatiskt vet hur vårt samhälle fungerar och att just föreningar här faktiskt spelar en roll. I många länder är föreningar papperstigrar och nätverk av grannar och släktingar det man sätter mest tid på. Om man är inställd på att ens grannar ska vara ens stöttepelare och glädje här i vårt land är det möjligt att man går på en nit.
Det behövs alltså nytänkande.
Jag själv skriver allt det här för att jag tänker intensivt på hur professor Vihavainen kunde ges en chans att lära känna människor som bor i samma lilla stad som han och som är något så märkligt som muslimer. Professorn kunde ha nytta och glädje av sådana möten. Det är ju helt tydligt att han har lärt sig en massa under sina resor i vårt allra närmaste östra grannland. Det som han känner till och fördjupat sig i uppskattar han. Det som är honom främmande och som han saknar kontakter till och kunskap om skyr han.
Och det är kanske inte helt ovanligt?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar