onsdag 1 juli 2009

Ryska och arabiska för ankungar?


Vi får en egen hemspråksgrupp i ryska till min dotters skola i Helsingfors! Hon har i flera år åkt till Suomalainen yhteiskoulu långt borta i Haga för att få undervisning i sitt fadersmål, ryska. När alla andra barn vandrar hem från skolan på fredagseftermiddag, har min lilla flicka satt sig på bussen och åkt från Tölö till Haga. Och kvällen före har hon hemma pluggat för att lära sig Pusjkindikter utantill.

Men i år letade vi rätt på fyra barn i hennes egen svenska helsingforsskola som vill ha hemspråksundervisning i ryska. Och det räckte inte länge förrän det visade sig att det fanns ännu en pojke med ryska föräldrar, och en flicka som gått i skola i Moskva och…

I Jonas Hassen Khemiris bok Ett öga rött kan huvudpersonen inte förlika sig med att hemspråksundervisningen i arabiska dras in.

Det är ett svek och en oförrätt som den unga pojken grämer sig över hela boken igenom.

Kanske vi finlandssvenskar som själva är en minoritet kan leva oss in i hur viktigt det är att ens språk ges plats och att ens egna barn får ta del av de berättelser och de sagor som man själv hört som liten. Det gör att vi kan dela tankar och funderingar med våra barn. Vi behöver ju gemensamma referenspunkter, en gemensam kontext för att kunna kommunicera.

Det finns olika slag av invandrargrupper i vårt land. En av dem är tatarerna som kom på 1800-talet. De har lyckats bevara sin kultur, sin religion och sitt språk på ett beundransvärt sätt. Samtidigt är det ytterst välintegrerade och väldigt finska. Knappast kan någon annan invandrargrupp bli lik våra tatarer, men för de ryska invandrarna vore det säkert helt på sin plats att försöka lära sig något av just dem. De flesta ryssar assimileras snabbt, fastän ryskan är ett stort kulturspråk och många av de ryska invandrarna högutbildade. Just ryssarna borde därför egentligen ha förutsättningar att föra vidare något av sin kulturs rikedomar till sina barn. Om man tänker på hur dåligt ryssarna lyckas, är de skrämmande att föreställa sig hur flera av våra nya invandrargrupper ska kunna bevara och utveckla sina språk, traditioner och kulturer. Många av de nya grupperna är oändligt mycket mer sårbara. Det här visar sig också då det gäller hemspråksundervisningen. Det är trots allt just ryssarna som är överlägset mest angelägna om att deras barn ska få undervisning i sitt språk. De är aktiva och det börjar hända… I själva verket kanske andra barn från mer fjärran länder vore i ännu mer desperat behov av denna slags undervisning. Men de tiger och blir utan.

Om man inte känner sina föräldrars kultur och inte kan förstå sina föräldrars språk är man berövad sin egen historia. Och det är just genom sin egen berättelse som de flesta barn hittar vägen till berättelserna om andra människor och blir en del av samhället.

Som mamma till tre barn med ryska som fadersmål får jag lov att hela tiden fundera på hur de ska kunna känna sig också ryska. Jag vet att min elvaåring redan nu är kilometer på efterkälken när det gäller rysk litteratur. Mina ryska vänners jämnåriga sitter med läslistor på trettio böcker som ungarna ska läsa under sommarlovet. Jag får med nöd och näppe min flicka att läsa tre på ryska. (Det enda sättet att komma några kapitel framåt är löften om några stunder framför datorn—med Sims på ryska…)

Det kan vara nog så kämpigt att få sina barn att läsa och plugga de alldeles vanliga skolämnena. Hur är det sedan med extratimmar i ryska eller somaliska eller albanska och extraläxor? Och böckerna man borde läsa högt där hemma och alla filmer man borde se och alla sånger man borde sjunga?

Två timmar hemspråksundervisning i veckan är inte mycket, men ändå värdefullt. Det att eleven får vitsord och att det förs in på skolbetyget har också betydelse. Det gör att barnen ser att hemspråket är en del av skolgången och inte något straff som föräldrarna av pur illvilja kokat ihop.

Om vi finlandssvenskar i Helsingfors verkligen vill ha invandrare bland oss så är hemspråksundervisning a och o. Vi måste kunna erbjuda den här undervisningen i våra egna svenska skolor. Och vi borde också satsa på en utökad undervisning som skulle inbegripa också kurser i historia och litteratur. Man kan knappast vänta sig att sådana här timmar tillfogas till det vanliga veckoschemat, barnen har redan nu långa dagar. De här kurserna kunde därför vara en extrakrydda, något som skulle ske intensivt några dagar i året. Undervisningen kunde vara på svenska och erbjudas åt att alla elever och varför inte också lärare i skolan. En kurs i till exempel somalisk historia skulle inte sitta illa, jag tror att jag som förälder gärna skulle hänga med på en sådan!

Det kan hända att det vore bra om våra skolor kunde välja profil så att en skola väljer att ge hemspråksundervisning till exempel i ryska och dessutom ge kurser i rysk kultur, en annan väljer spanska, en tredje somaliska… På så sätt kunde man ge invandrarbarn som väljer svensk skola något extra. Minoritetskompetens kanske kunde vara en slogan att lansera. Medvetenheten om vårt eget svenska språk och vår specifika finlandssvenska kultur måste förstås också tas om hand. Men egentligen är kulturer som språk, ju mer och fler man lär sig, desto lättare blir nästa att ta sig an. Grammatik är ju en jämförande vetenskap.

I ankdammen fortsätter vi att stenhårt diskutera tvåspråkighet och då med finska och svenska i tankarna, utan att förstå att vi redan borde fundera på trespråkighet eller helt enkelt flerspråkighet. Jag har träffat barn i Helsingfors som talar upp till fem språk i vardagslivet.

Det vore bra att få vägledning av experter hur sådana barns språkliga utveckling ska stödjas.

Invandrarna ska ges möjlighet att bli en del av vårt samhälle och samtidigt ska de få en chans att förmedla sin egen kultur till sina barn.

Sjalbråket som startade i den lilla franska staden Creil 1989 blev snart en skandal som berörde alla franska skolor. Sjal eller inte sjal var frågan i korthet, men den inbegrep mycket mer. Regeringen tillsatte snart en kommission som skulle fundera över invandrarnas ställning i skolorna kunde förbättras. Kommissionen föreslog att man skulle ge erbjuda undervisning i arabiska i grundskolan, nu undervisas arabiska i privata koranskolor. Man föreslog också att kurdiska och berberspråk skulle tas upp på schemat. Andra viktiga förslag var lovdagar vid viktiga muslimska och judiska högtider.

Tyvärr förkastades de här förslagen och regeringen tog istället till sig ett alldeles annat av kommissionens förslag, idén om att tydliga religiösa symboler som kipor, stora kors och sjalar skulle förbjudas i skolorna.

Frankrikes historia är full av föga ärorika assimileringsprocesser mot olika minoriteter inom det egna landets gränser. Språk som nästan utrotats är bretonskan och occitanskan.

Men en lycklig fransman kan visst vara en som talar arabiska hemma och som kan citera arabisk poesi.

För om man känner att ens eget, första språk värdesätts, så känner man sig själv uppskattad. Ignoreras språket och kulturen, så kan det faktiskt också hända att valet att bli femtekolonnare lockar. Isynnerhet om man är en ung, frustrerad man som inte lyckas få jobb och som kanske kan två eller tre språk dåligt.

Jag själv väntar nu ivrigt på hösten då min flicka kommer att ha ryska i sin egen skola tillsammans med skolkamrater som hon känner gemenskap med, istället för tillsammans med okända barn i en stor finsk skola. Hemspråksläraren från SYK har dessutom lovat att ta hand om ryskgruppen i min dotters skola, vilket innebär att barnen får en duktig och kompetent pedagog. Jag önskar att flera barn i våra svenska skolor i framtiden kan få det lika väl ordnat.