Belgiens tyskar, somalisk sång och Sällskapet MM!

Här finns några konkreta förslag för hur nya fåglar kunde välkomnas i ankdammen här i Helsingfors. Jag är säker på att de här förslagen kan bättras på och bli fler med hjälp av andra. I första hand utmanar jag mina bloggkolleger på Magma. Har ni förslag eller idéer eller erfarenheter som kunde omsättas i praktiken?

1.     Det vore utmärkt om en arbetsgrupp kunde bilads som funderar kring invandring på svenska i huvudstadsregionen. I arbetsgruppen bör förstås ingå representanter för olika invandrares kulturföreningar samt finlandssvenska institutioner, föreningar…Arbetsgruppen kunde dels fundera på strategier, hjälpa till att koordinera och skapa nätverk och hålla kontakt med myndigheter. En aktuell fråga är t ex hur invandrare som kommer via Sverige till Finland får information om svenska skolor, svensk hälsovård etc…
Att ta reda på hur andra minoriteter som t ex Belgiens tyskar tar emot invandrare vore också av intresse.

2.     Många invandrarelever som kommer i tonåren och integreras på finska har svårt att klara av den obligatoriska svenskan i skolan. Kunde man erbjuda språkkurser eller språkläger speciellt för sådana ungdomar?

3.     Ett par svenska skolor i Helsingfors kunde skapa sig en profil med hemspråksundervisning och kulturkunskap för en viss invandrargrupp, t ex spanska, ryska eller somaliska. Den lagstadgade hemspråksundervisning kunde kompletteras med några korta intensivkurser på en eller ett par dagar per läsår i litteratur eller historia, dans, sång…som hela skolan, d v s alla barn, lärare och föräldrar kunde delta i.

4.     Utbildning för nyanlända invandrare som vill integreras på svenska. Det finns folk som köar i många månader eller år för att få börja på finska undervisning, varför inte erbjuda ett svenskt alternativ? En bra och effektiv språk- och kulturundervisning med arbetsplatspraktik på svenska. Det är klart att de flesta kommer att lära sig också finska så småningom, men att göra entré på svenska kan också vara en möjlighet. För invandrare med slaviska språk i bakfickan är svenska mycket lättare att lära sig än finska. Dessutom finns det invandrare som kommer från flerspråkiga miljöer och tanken på att lära sig flera språk kan vara naturlig. Bridge har ju redan startat med det här jobbet i liten skala. Att skapa en pilotgrupp som sedan följs upp vore utmärkt.

5.     Man kunde starta ett jippo med målsättningen att skapa kontakter mellan finlandssvenska föreningar och invandrare. Finlandssvenska föreningar som Hem och skola, Marthorna, AFK, MM etc…inbjuder via invandrarnas kulturföreningar invandrare som gäster att delta i en vanlig kväll med föreningsverksamhet och en kopp te eller kaffe. Jippot kunde pågå under ett läsår så att en kväll i månaden viks för varje förening.

Du räknas snabbt som ryss!

I dag rodnar jag när jag minns hur jag som femåring satt under matbordet och tyckte att jag lyckats genomskådda min mors kusin. Att jag förstått att hon inte var någon riktig finlandssvensk, eftersom jag hörde att hon uttalade u på ett annorlunda, konstigt sätt. Hon var nog finsk egentligen. Hon var inte en av oss…

Jag var verkligen småsint och fjantig, där jag kurade under bordet med mina dominokex. Som tur är har ödet låtit mig växa till mig mentalt i det här avseendet. Jag är numera totalt ointresserad av hur folk uttalar u eller z eller x. Det viktiga är att man kommunicerar på något sätt. Och jag tycker att alla som bor i Finland och talar svenska hör till vår finlandssvenska gemenskap. Absolut.

Jag har själv stapplande byggt meningar med hjälp av ett minimalt ordförråd, gester, bilder och småleenden på många språk. Jag har känt mig handfallen och otillräcklig och blivit så enormt tacksam när jag märkt att människor nästan alltid finns där och stöder. Och jag själv talar olika språk i min vardag i dag, med större och mindre framgång.

Just nu badar jag i ryska, men georgiska och franska har jag också nöjet att höra ofta och många språk till. På en datja på Karelska näset finns det mycket att välja på om man spetsar öronen.

En dag vandrar jag och min dotter på den lilla sandvägen, förbi datja efter datja. Många av de gamla trähusen håller på att byggas ut, byggas om eller repareras.

—Tänk att så många japaner som kommer hit och sommarjobba!, ropar min dotter plötsligt med förtjust röst. Flickan gillar ju manga och Japan. Jag tittar häpet på karlarna från Tadzjikistan och Uzbekistan som svettas i diket intill vägen. Japaner som gör extraknäck?

Vi är vana vid att se arbetare på byggplatser och i andra hårda jobb från Ryssland hemma i Finland. Eller Estland, Polen, Rumänien. I Ryssland finns det också mängder män från sydligare regioner och länder som gör hårt jobb för usla löner. På ryska tar man till en tysk term när man talar om de här människorna ”gastarbeiter”.

Ryska myndighetspersoner talar om hur arbetskraftsinvandringen borde organiseras och regleras. Men alla vet att man kan köpa sig både arbetstillstånd och ryskt pass för reda pengar. Vi räknar inte de här människorna i hundratusental, deras antal estimeras i miljoner. Det är människor som jobbar och vistas i Ryssland utan att de har tillgång till hälsovård eller skolgång och som inte vågar vända sig till milisen om de råkar i trångmål.

Min vän rektorn skakar på huvudet när han talar om en skola helt i centrum av Petersburg där över hälften av barnen har ett annat modersmål än ryska. Men både lärarna och skolmyndigheterna låtsas att de snöar och väljer att anse att ”gastarbeitarna” snart far hem. Och så behöver man inte engagera sig och fundera över nya pedagogiska metoder för att ta sig an situationen. Det är ju ändå klart att man kommer att bli tvungen att göra det så småningom, på sätt eller annat.

Och visst finns det också positiva tendenser här österut, sådant vi i Finland kunde lära oss av. Ryssland har i själva verket en del likheter med Frankrike, på gott och ont. Man kan anklaga både länderna för att de saknar djupare förståelse för minoriteter och vikten av att ta till vara människors kulturella olikheter på allvar. Men samtidigt finns det en stor tro på Språket och Litteraturen och Kulturen som enande faktor. Man kan bli fransman om man tar till sig det franska språket och kulturen och man kan bli ryss om man tar till sig ryskan och den ryska kulturen. Lär dig citera Pusjkin med känsla och du räknas snabbt som ryss…

Det finns många exempel på författare och andra kulturpersonligheter som införlivats i den franska eller ryska traditionen. Tjingis Ajtmatov, Boris Akunin, Julia Kristeva, Emmanuel Levinas, Sergej Eisenstein osv…

Man bryr sig inte om härstamning; blod och jord, ger vika för något mer transcendent.

Naturligtvis kan man sedan i mer ingående analyser konstatera att till exempel Levinas var av judiskt–litauiskt–ryskt ursprung, men fransk är han ju ändå, eftersom han skrev på franska.

Om vi ser till vårt eget land och andra, mindre länder utan så betydande kulturhistoria som Frankrike och Ryssland, så saknas ofta den här viljan att öppet ta emot det främmande och låta det befrukta den egna, ärvda jordplätten. Man är mån att särskilja och exkludera, man vågar inte låta dem som kommer utifrån bli en av oss.

Det är möjligt att länder där man har rakare koppling till sin historia före nationalromantiken har lättare att orientera sig i dagens värld där det postmoderna och globaliserade tågar in.

Om man tänker på den erkände författaren Theodor Kallifatides i Sverige, så får man en känsla av att han på något märkligt sett i evighet ska vara just annorlunda. Han ses som invandrare, Invandrarförfattaren med stort I, och inte helt enkelt som en svensk författare. Det är som om man inte ännu förmår ta till sig dem som kommer till landet från andra platser.

I Ryssland finns det visst nationalism och rasism och mycket elakartad sådan, men samtidigt finns det också en kultur av just inkluderande. Kanske det är ett arv med rötter i tider då kejsare byggde imperiet, på ont och gott.

Den positiva synen på det bysantinska och grekiska arvet är också intressant. Det finns ingen rasande Lalli i rysk historia. De missionerande bröderna Kyrillos och Methodios framställs som alltigenom trevliga grabbar. Och Theophanes greken (ryska: Феофан Грек), är en älskad, uppskattad och utländsk lärofader till den store Andrej Rubljov.

Man kan se en etnisk identitet som ett antingen-eller. Du är fransk eller rysk, svensk eller finsk. Då får man ju också fram något så fascinerande som halvnationaliteter. Ja, mamma är fransk, pappa rysk, så pojken är halvfransk och halvrysk. Visst låter det som en trevlig identitet att ha? För att inte tala om fjärdedelsfinlandssvensk...

Ett annat sätt att gå tillväga är då att bejaka möjligheten för personer att helt och fullt ta del av två eller flera kulturer samtidigt.

Det finns ett begrepp: etnoglobalism och det ställs i kontrast till etnocentrism.

The ethnoglobalist view emphasizes that one can participate fully in multiple cultures simultaneously, once one has met culturally defined criteria for full membership or participation in multiple cultures.
[from Ethnocentrism and Ethnoglobalism, Strategies for Culture Orientation by Phil Klien]

Knappast kan den sträva ryska verkligheten vara en värld där sådana här vyer och tänkesättet är förhärskande, men ändå finns här ett stråk, en ton, som inger hopp på något sätt.

Det känns ibland nästan som om folk här i Ryssland inte hade en riktigt klar och renlärig uppfattning om det där med kulturell identitet och etnicitet. Vad är Tonia som vuxit upp i Odessa och Petersburg och som har en armenisk mor och en ukrainsk far och en tatarisk styvfar? Hon tycker själv att hon är armenisk och rysk. Båda två, helt och hållet.

Kan man i vårt land ha kulturell dubbel- eller trippelidentitet? Jag är inte säker på det. Det är trångt och smått på många vis. Folk har till och med behov att särskilja på det finska och det finlandssvenska i oändlighet.

Jag själv var idel häpnad när jag hörde att en man med finska som första språk som i tio år jobbat på en helt finlandssvensk arbetsplats säga att han inte kände sig till fullo accepterad på grund av sin härstamning. I mitt stilla sinne undrade jag vem det var fel på, mannen själv, arbetskamraterna eller oss allihopa?

Är det släktskapsband och ”språket jag jollrat i barndomens dar” som ska regera över våra öden från vaggan till graven?

Är vi fortfarande nedgrävda i jorden i vår egen täppa så att knappt ens ögonen ser utöver världen omkring oss? Sjuder blodet i våra ådror och inbillar vi oss att dess sång ska leda oss mot en ljusare framtid?

När det inte finns strukturer och ett fungerande samhälle omkring människor är det familjen och släkten som blir det enda kitt folk kan ty sig till då de försöker överleva. Blodsband i stället för lag. Mutor i stället för skatter…

Vårt samhälle är ju fungerande och välutvecklat.

Det finns många platser i världen där det är så illa ställt att släkten eller klanen och den egna dialekten eller jargongen är det sista halmstrået, men så är det ju inte hos oss. Visst har vi förutsättningar att låta dem som vill bli delaktiga i vår gemenskap. Det är klart att man också ska få behålla sin egen kultur och vårda den, men samtidigt ska man få tillträde till finländskheten.

Lite storsinthet och stolthet över det vi kan bjuda på passar bra här. Språket, Litteraturen, Kulturen och istället för Blod och Jord.

Att vara finländare, finne, finlandssvensk ska vara en valmöjlighet och kanske ett öde. Inte något genetisk betingad gåva som överräcks på förlossningsanstalten.