Arbetets diktatur och andra stöttepelare

Strävsamheten och fliten är dygder som seglar långt ovan om många andra i vårt land. När vi talar om integration av invandrare så talar vi väldigt mycket om arbete.

Det är bra och viktigt att folk får jobba och ofta folk finna en väg in i en gemenskap och vårt lands kultur och seder via sitt jobb. Men det är inte alla som ska, kan eller får jobba. Barn jobbar inte, gamla jobbar inte, en del sjuka jobbar inte. Dessutom är människor föräldrarlediga eller till och med hemmamammor eller -pappor på längre tid.

Det finns också arbetsplatser där stämningen är usel och arbetsuppgifterna enahanda. Alltfler arbetsplatser blir också segregerade. På en del arbetsplatser har man inte kollegor som är finländare.

– Hur ska jag integrera mig med en sopkvast, säger en invandrarkvinna sarkastiskt till mig.

Om man bara försöker integrera nykomlingar via arbete kommer man alltså att lämna många utanför. Kvinnor, äldre, sjuka och naturligtvis arbetslösa - för att nämna några.

Att bara gå på språkkurs är inte heller ett effektivt sätt att bli en del av det nya samhället. Där träffar man ju bara andra utlänningar.

Det är alltså nödvändigt att hitta nya stigar och vägar som kan leda oss till varandra.

Skolor och dagisar är förstås platser där små människor med olika kulturer möts. Det är möjligt att tänka sig att barnens möte kan utvidgas och omfatta också de vuxna som omger dem.

Det Mångkulturella feståret är ett steg i den här riktningen. Då man firar fester från olika traditioner och förbereder dem kan man lätt involvera vuxna i samhället som omger skolan.

Det finns säkert många andra projekt och idéer som kan förverkligas i skolan eller dess närhet. Kultur i alla former, som musik, dans, hantverk, sång skapar också sammanhang.

Jag besökte nyligen Närpes som ju ofta framhålls som en föregångare då det gäller invandring och integration. Det var tydligt att vänfamiljerna har en helt avgörande roll då det gäller integrering. Men i huvudstadsregionen kan nykomlingar oftast se sig i månen efter en vänfamilj. Finns det någon som vill utveckla det här konceptet? I Sverige har många församlingar också tagit sig an invandrare på ett föredömligt sätt. Läxläsningshjälp för barn, glada, svenska pensionärer som ställer upp som konversationspartner för dem som vill öva sin svenska är bara några smakprov.

Jag har en bekant invandrade här i Helsingfors som är mästare i en budosport. Ändå har han inte engagerats som tränare här i sitt nya hemland. När arbetskraftsbyrån intervjuade honom då han just anlänt var man mycket intresserad av hans specialkunskap inom sport, man frågade, antecknade, bad om intyg osv… Men efter att byråkraten gjort sitt jobb och placerat mapparna i rätt filer har det varit helt tyst. Nu traskar min bekanting iväg på sina språkkurser och pluggar finska hela kvällarna. Jag funderar ibland på om han inte skulle vinna mera på att satsa några kvällar i veckan på sporten han är bra på. I en förening skulle han få öva sin finska i praktiken. Han skulle lära känna många infödda finländare som har samma intresse som han själv. Kanske han kunde bli erbjuden att dra träningspass? Vad kunde man göra för att få med invandrare i föreningar? I Kanada som många håller som ett föredöme i fråga om integration är frivilligarbete både bland infödda och bland nykomlingar utbrett på ett helt annat sätt än här.

Min invandrarväninna som jag talar med dagligen säger alltid att det allra viktigaste för henne är att få känna att hon gör något för det här samhället, att hon får göra en insats som är hennes medmänniskor till godo.

Segregeringen och den mycket jobbfixerade integrationspolitiken har också en annan mörk sida. Det finns arbetsplatser som är väldigt monokulturella på så vis att bara infödda finländare jobbar där. Hur ska de här människorna ha en chans att bli en del av vårt nya samhälle där människor från olika hörn av världen ska leva tillsammans? De kan lätt bli inskränkta och samla en del damm på sig fastän de i princip är välmenande.

Det vore alltså vettigt att tänka mer på fritiden och hela livet, när man funderar på hur man bygger ett samhälle där gemenskapen prioriteras.

Det är också viktigt att inse att människor som kommer till Finland inte automatiskt vet hur vårt samhälle fungerar och att just föreningar här faktiskt spelar en roll. I många länder är föreningar papperstigrar och nätverk av grannar och släktingar det man sätter mest tid på. Om man är inställd på att ens grannar ska vara ens stöttepelare och glädje här i vårt land är det möjligt att man går på en nit.

Det behövs alltså nytänkande.

Jag själv skriver allt det här för att jag tänker intensivt på hur professor Vihavainen kunde ges en chans att lära känna människor som bor i samma lilla stad som han och som är något så märkligt som muslimer. Professorn kunde ha nytta och glädje av sådana möten. Det är ju helt tydligt att han har lärt sig en massa under sina resor i vårt allra närmaste östra grannland. Det som han känner till och fördjupat sig i uppskattar han. Det som är honom främmande och som han saknar kontakter till och kunskap om skyr han.

Och det är kanske inte helt ovanligt?

Belgiens tyskar, somalisk sång och Sällskapet MM!

Här finns några konkreta förslag för hur nya fåglar kunde välkomnas i ankdammen här i Helsingfors. Jag är säker på att de här förslagen kan bättras på och bli fler med hjälp av andra. I första hand utmanar jag mina bloggkolleger på Magma. Har ni förslag eller idéer eller erfarenheter som kunde omsättas i praktiken?

1.     Det vore utmärkt om en arbetsgrupp kunde bilads som funderar kring invandring på svenska i huvudstadsregionen. I arbetsgruppen bör förstås ingå representanter för olika invandrares kulturföreningar samt finlandssvenska institutioner, föreningar…Arbetsgruppen kunde dels fundera på strategier, hjälpa till att koordinera och skapa nätverk och hålla kontakt med myndigheter. En aktuell fråga är t ex hur invandrare som kommer via Sverige till Finland får information om svenska skolor, svensk hälsovård etc…
Att ta reda på hur andra minoriteter som t ex Belgiens tyskar tar emot invandrare vore också av intresse.

2.     Många invandrarelever som kommer i tonåren och integreras på finska har svårt att klara av den obligatoriska svenskan i skolan. Kunde man erbjuda språkkurser eller språkläger speciellt för sådana ungdomar?

3.     Ett par svenska skolor i Helsingfors kunde skapa sig en profil med hemspråksundervisning och kulturkunskap för en viss invandrargrupp, t ex spanska, ryska eller somaliska. Den lagstadgade hemspråksundervisning kunde kompletteras med några korta intensivkurser på en eller ett par dagar per läsår i litteratur eller historia, dans, sång…som hela skolan, d v s alla barn, lärare och föräldrar kunde delta i.

4.     Utbildning för nyanlända invandrare som vill integreras på svenska. Det finns folk som köar i många månader eller år för att få börja på finska undervisning, varför inte erbjuda ett svenskt alternativ? En bra och effektiv språk- och kulturundervisning med arbetsplatspraktik på svenska. Det är klart att de flesta kommer att lära sig också finska så småningom, men att göra entré på svenska kan också vara en möjlighet. För invandrare med slaviska språk i bakfickan är svenska mycket lättare att lära sig än finska. Dessutom finns det invandrare som kommer från flerspråkiga miljöer och tanken på att lära sig flera språk kan vara naturlig. Bridge har ju redan startat med det här jobbet i liten skala. Att skapa en pilotgrupp som sedan följs upp vore utmärkt.

5.     Man kunde starta ett jippo med målsättningen att skapa kontakter mellan finlandssvenska föreningar och invandrare. Finlandssvenska föreningar som Hem och skola, Marthorna, AFK, MM etc…inbjuder via invandrarnas kulturföreningar invandrare som gäster att delta i en vanlig kväll med föreningsverksamhet och en kopp te eller kaffe. Jippot kunde pågå under ett läsår så att en kväll i månaden viks för varje förening.

Du räknas snabbt som ryss!

I dag rodnar jag när jag minns hur jag som femåring satt under matbordet och tyckte att jag lyckats genomskådda min mors kusin. Att jag förstått att hon inte var någon riktig finlandssvensk, eftersom jag hörde att hon uttalade u på ett annorlunda, konstigt sätt. Hon var nog finsk egentligen. Hon var inte en av oss…

Jag var verkligen småsint och fjantig, där jag kurade under bordet med mina dominokex. Som tur är har ödet låtit mig växa till mig mentalt i det här avseendet. Jag är numera totalt ointresserad av hur folk uttalar u eller z eller x. Det viktiga är att man kommunicerar på något sätt. Och jag tycker att alla som bor i Finland och talar svenska hör till vår finlandssvenska gemenskap. Absolut.

Jag har själv stapplande byggt meningar med hjälp av ett minimalt ordförråd, gester, bilder och småleenden på många språk. Jag har känt mig handfallen och otillräcklig och blivit så enormt tacksam när jag märkt att människor nästan alltid finns där och stöder. Och jag själv talar olika språk i min vardag i dag, med större och mindre framgång.

Just nu badar jag i ryska, men georgiska och franska har jag också nöjet att höra ofta och många språk till. På en datja på Karelska näset finns det mycket att välja på om man spetsar öronen.

En dag vandrar jag och min dotter på den lilla sandvägen, förbi datja efter datja. Många av de gamla trähusen håller på att byggas ut, byggas om eller repareras.

—Tänk att så många japaner som kommer hit och sommarjobba!, ropar min dotter plötsligt med förtjust röst. Flickan gillar ju manga och Japan. Jag tittar häpet på karlarna från Tadzjikistan och Uzbekistan som svettas i diket intill vägen. Japaner som gör extraknäck?

Vi är vana vid att se arbetare på byggplatser och i andra hårda jobb från Ryssland hemma i Finland. Eller Estland, Polen, Rumänien. I Ryssland finns det också mängder män från sydligare regioner och länder som gör hårt jobb för usla löner. På ryska tar man till en tysk term när man talar om de här människorna ”gastarbeiter”.

Ryska myndighetspersoner talar om hur arbetskraftsinvandringen borde organiseras och regleras. Men alla vet att man kan köpa sig både arbetstillstånd och ryskt pass för reda pengar. Vi räknar inte de här människorna i hundratusental, deras antal estimeras i miljoner. Det är människor som jobbar och vistas i Ryssland utan att de har tillgång till hälsovård eller skolgång och som inte vågar vända sig till milisen om de råkar i trångmål.

Min vän rektorn skakar på huvudet när han talar om en skola helt i centrum av Petersburg där över hälften av barnen har ett annat modersmål än ryska. Men både lärarna och skolmyndigheterna låtsas att de snöar och väljer att anse att ”gastarbeitarna” snart far hem. Och så behöver man inte engagera sig och fundera över nya pedagogiska metoder för att ta sig an situationen. Det är ju ändå klart att man kommer att bli tvungen att göra det så småningom, på sätt eller annat.

Och visst finns det också positiva tendenser här österut, sådant vi i Finland kunde lära oss av. Ryssland har i själva verket en del likheter med Frankrike, på gott och ont. Man kan anklaga både länderna för att de saknar djupare förståelse för minoriteter och vikten av att ta till vara människors kulturella olikheter på allvar. Men samtidigt finns det en stor tro på Språket och Litteraturen och Kulturen som enande faktor. Man kan bli fransman om man tar till sig det franska språket och kulturen och man kan bli ryss om man tar till sig ryskan och den ryska kulturen. Lär dig citera Pusjkin med känsla och du räknas snabbt som ryss…

Det finns många exempel på författare och andra kulturpersonligheter som införlivats i den franska eller ryska traditionen. Tjingis Ajtmatov, Boris Akunin, Julia Kristeva, Emmanuel Levinas, Sergej Eisenstein osv…

Man bryr sig inte om härstamning; blod och jord, ger vika för något mer transcendent.

Naturligtvis kan man sedan i mer ingående analyser konstatera att till exempel Levinas var av judiskt–litauiskt–ryskt ursprung, men fransk är han ju ändå, eftersom han skrev på franska.

Om vi ser till vårt eget land och andra, mindre länder utan så betydande kulturhistoria som Frankrike och Ryssland, så saknas ofta den här viljan att öppet ta emot det främmande och låta det befrukta den egna, ärvda jordplätten. Man är mån att särskilja och exkludera, man vågar inte låta dem som kommer utifrån bli en av oss.

Det är möjligt att länder där man har rakare koppling till sin historia före nationalromantiken har lättare att orientera sig i dagens värld där det postmoderna och globaliserade tågar in.

Om man tänker på den erkände författaren Theodor Kallifatides i Sverige, så får man en känsla av att han på något märkligt sett i evighet ska vara just annorlunda. Han ses som invandrare, Invandrarförfattaren med stort I, och inte helt enkelt som en svensk författare. Det är som om man inte ännu förmår ta till sig dem som kommer till landet från andra platser.

I Ryssland finns det visst nationalism och rasism och mycket elakartad sådan, men samtidigt finns det också en kultur av just inkluderande. Kanske det är ett arv med rötter i tider då kejsare byggde imperiet, på ont och gott.

Den positiva synen på det bysantinska och grekiska arvet är också intressant. Det finns ingen rasande Lalli i rysk historia. De missionerande bröderna Kyrillos och Methodios framställs som alltigenom trevliga grabbar. Och Theophanes greken (ryska: Феофан Грек), är en älskad, uppskattad och utländsk lärofader till den store Andrej Rubljov.

Man kan se en etnisk identitet som ett antingen-eller. Du är fransk eller rysk, svensk eller finsk. Då får man ju också fram något så fascinerande som halvnationaliteter. Ja, mamma är fransk, pappa rysk, så pojken är halvfransk och halvrysk. Visst låter det som en trevlig identitet att ha? För att inte tala om fjärdedelsfinlandssvensk...

Ett annat sätt att gå tillväga är då att bejaka möjligheten för personer att helt och fullt ta del av två eller flera kulturer samtidigt.

Det finns ett begrepp: etnoglobalism och det ställs i kontrast till etnocentrism.

The ethnoglobalist view emphasizes that one can participate fully in multiple cultures simultaneously, once one has met culturally defined criteria for full membership or participation in multiple cultures.
[from Ethnocentrism and Ethnoglobalism, Strategies for Culture Orientation by Phil Klien]

Knappast kan den sträva ryska verkligheten vara en värld där sådana här vyer och tänkesättet är förhärskande, men ändå finns här ett stråk, en ton, som inger hopp på något sätt.

Det känns ibland nästan som om folk här i Ryssland inte hade en riktigt klar och renlärig uppfattning om det där med kulturell identitet och etnicitet. Vad är Tonia som vuxit upp i Odessa och Petersburg och som har en armenisk mor och en ukrainsk far och en tatarisk styvfar? Hon tycker själv att hon är armenisk och rysk. Båda två, helt och hållet.

Kan man i vårt land ha kulturell dubbel- eller trippelidentitet? Jag är inte säker på det. Det är trångt och smått på många vis. Folk har till och med behov att särskilja på det finska och det finlandssvenska i oändlighet.

Jag själv var idel häpnad när jag hörde att en man med finska som första språk som i tio år jobbat på en helt finlandssvensk arbetsplats säga att han inte kände sig till fullo accepterad på grund av sin härstamning. I mitt stilla sinne undrade jag vem det var fel på, mannen själv, arbetskamraterna eller oss allihopa?

Är det släktskapsband och ”språket jag jollrat i barndomens dar” som ska regera över våra öden från vaggan till graven?

Är vi fortfarande nedgrävda i jorden i vår egen täppa så att knappt ens ögonen ser utöver världen omkring oss? Sjuder blodet i våra ådror och inbillar vi oss att dess sång ska leda oss mot en ljusare framtid?

När det inte finns strukturer och ett fungerande samhälle omkring människor är det familjen och släkten som blir det enda kitt folk kan ty sig till då de försöker överleva. Blodsband i stället för lag. Mutor i stället för skatter…

Vårt samhälle är ju fungerande och välutvecklat.

Det finns många platser i världen där det är så illa ställt att släkten eller klanen och den egna dialekten eller jargongen är det sista halmstrået, men så är det ju inte hos oss. Visst har vi förutsättningar att låta dem som vill bli delaktiga i vår gemenskap. Det är klart att man också ska få behålla sin egen kultur och vårda den, men samtidigt ska man få tillträde till finländskheten.

Lite storsinthet och stolthet över det vi kan bjuda på passar bra här. Språket, Litteraturen, Kulturen och istället för Blod och Jord.

Att vara finländare, finne, finlandssvensk ska vara en valmöjlighet och kanske ett öde. Inte något genetisk betingad gåva som överräcks på förlossningsanstalten.

Ryska och arabiska för ankungar?

Vi får en egen hemspråksgrupp i ryska till min dotters skola i Helsingfors! Hon har i flera år åkt till Suomalainen yhteiskoulu långt borta i Haga för att få undervisning i sitt fadersmål, ryska. När alla andra barn vandrar hem från skolan på fredagseftermiddag, har min lilla flicka satt sig på bussen och åkt från Tölö till Haga. Och kvällen före har hon hemma pluggat för att lära sig Pusjkindikter utantill.

Men i år letade vi rätt på fyra barn i hennes egen svenska helsingforsskola som vill ha hemspråksundervisning i ryska. Och det räckte inte länge förrän det visade sig att det fanns ännu en pojke med ryska föräldrar, och en flicka som gått i skola i Moskva och…

I Jonas Hassen Khemiris bok Ett öga rött kan huvudpersonen inte förlika sig med att hemspråksundervisningen i arabiska dras in.

Det är ett svek och en oförrätt som den unga pojken grämer sig över hela boken igenom.

Kanske vi finlandssvenskar som själva är en minoritet kan leva oss in i hur viktigt det är att ens språk ges plats och att ens egna barn får ta del av de berättelser och de sagor som man själv hört som liten. Det gör att vi kan dela tankar och funderingar med våra barn. Vi behöver ju gemensamma referenspunkter, en gemensam kontext för att kunna kommunicera.

Det finns olika slag av invandrargrupper i vårt land. En av dem är tatarerna som kom på 1800-talet. De har lyckats bevara sin kultur, sin religion och sitt språk på ett beundransvärt sätt. Samtidigt är det ytterst välintegrerade och väldigt finska. Knappast kan någon annan invandrargrupp bli lik våra tatarer, men för de ryska invandrarna vore det säkert helt på sin plats att försöka lära sig något av just dem. De flesta ryssar assimileras snabbt, fastän ryskan är ett stort kulturspråk och många av de ryska invandrarna högutbildade. Just ryssarna borde därför egentligen ha förutsättningar att föra vidare något av sin kulturs rikedomar till sina barn. Om man tänker på hur dåligt ryssarna lyckas, är de skrämmande att föreställa sig hur flera av våra nya invandrargrupper ska kunna bevara och utveckla sina språk, traditioner och kulturer. Många av de nya grupperna är oändligt mycket mer sårbara. Det här visar sig också då det gäller hemspråksundervisningen. Det är trots allt just ryssarna som är överlägset mest angelägna om att deras barn ska få undervisning i sitt språk. De är aktiva och det börjar hända… I själva verket kanske andra barn från mer fjärran länder vore i ännu mer desperat behov av denna slags undervisning. Men de tiger och blir utan.

Om man inte känner sina föräldrars kultur och inte kan förstå sina föräldrars språk är man berövad sin egen historia. Och det är just genom sin egen berättelse som de flesta barn hittar vägen till berättelserna om andra människor och blir en del av samhället.

Som mamma till tre barn med ryska som fadersmål får jag lov att hela tiden fundera på hur de ska kunna känna sig också ryska. Jag vet att min elvaåring redan nu är kilometer på efterkälken när det gäller rysk litteratur. Mina ryska vänners jämnåriga sitter med läslistor på trettio böcker som ungarna ska läsa under sommarlovet. Jag får med nöd och näppe min flicka att läsa tre på ryska. (Det enda sättet att komma några kapitel framåt är löften om några stunder framför datorn—med Sims på ryska…)

Det kan vara nog så kämpigt att få sina barn att läsa och plugga de alldeles vanliga skolämnena. Hur är det sedan med extratimmar i ryska eller somaliska eller albanska och extraläxor? Och böckerna man borde läsa högt där hemma och alla filmer man borde se och alla sånger man borde sjunga?

Två timmar hemspråksundervisning i veckan är inte mycket, men ändå värdefullt. Det att eleven får vitsord och att det förs in på skolbetyget har också betydelse. Det gör att barnen ser att hemspråket är en del av skolgången och inte något straff som föräldrarna av pur illvilja kokat ihop.

Om vi finlandssvenskar i Helsingfors verkligen vill ha invandrare bland oss så är hemspråksundervisning a och o. Vi måste kunna erbjuda den här undervisningen i våra egna svenska skolor. Och vi borde också satsa på en utökad undervisning som skulle inbegripa också kurser i historia och litteratur. Man kan knappast vänta sig att sådana här timmar tillfogas till det vanliga veckoschemat, barnen har redan nu långa dagar. De här kurserna kunde därför vara en extrakrydda, något som skulle ske intensivt några dagar i året. Undervisningen kunde vara på svenska och erbjudas åt att alla elever och varför inte också lärare i skolan. En kurs i till exempel somalisk historia skulle inte sitta illa, jag tror att jag som förälder gärna skulle hänga med på en sådan!

Det kan hända att det vore bra om våra skolor kunde välja profil så att en skola väljer att ge hemspråksundervisning till exempel i ryska och dessutom ge kurser i rysk kultur, en annan väljer spanska, en tredje somaliska… På så sätt kunde man ge invandrarbarn som väljer svensk skola något extra. Minoritetskompetens kanske kunde vara en slogan att lansera. Medvetenheten om vårt eget svenska språk och vår specifika finlandssvenska kultur måste förstås också tas om hand. Men egentligen är kulturer som språk, ju mer och fler man lär sig, desto lättare blir nästa att ta sig an. Grammatik är ju en jämförande vetenskap.

I ankdammen fortsätter vi att stenhårt diskutera tvåspråkighet och då med finska och svenska i tankarna, utan att förstå att vi redan borde fundera på trespråkighet eller helt enkelt flerspråkighet. Jag har träffat barn i Helsingfors som talar upp till fem språk i vardagslivet.

Det vore bra att få vägledning av experter hur sådana barns språkliga utveckling ska stödjas.

Invandrarna ska ges möjlighet att bli en del av vårt samhälle och samtidigt ska de få en chans att förmedla sin egen kultur till sina barn.

Sjalbråket som startade i den lilla franska staden Creil 1989 blev snart en skandal som berörde alla franska skolor. Sjal eller inte sjal var frågan i korthet, men den inbegrep mycket mer. Regeringen tillsatte snart en kommission som skulle fundera över invandrarnas ställning i skolorna kunde förbättras. Kommissionen föreslog att man skulle ge erbjuda undervisning i arabiska i grundskolan, nu undervisas arabiska i privata koranskolor. Man föreslog också att kurdiska och berberspråk skulle tas upp på schemat. Andra viktiga förslag var lovdagar vid viktiga muslimska och judiska högtider.

Tyvärr förkastades de här förslagen och regeringen tog istället till sig ett alldeles annat av kommissionens förslag, idén om att tydliga religiösa symboler som kipor, stora kors och sjalar skulle förbjudas i skolorna.

Frankrikes historia är full av föga ärorika assimileringsprocesser mot olika minoriteter inom det egna landets gränser. Språk som nästan utrotats är bretonskan och occitanskan.

Men en lycklig fransman kan visst vara en som talar arabiska hemma och som kan citera arabisk poesi.

För om man känner att ens eget, första språk värdesätts, så känner man sig själv uppskattad. Ignoreras språket och kulturen, så kan det faktiskt också hända att valet att bli femtekolonnare lockar. Isynnerhet om man är en ung, frustrerad man som inte lyckas få jobb och som kanske kan två eller tre språk dåligt.

Jag själv väntar nu ivrigt på hösten då min flicka kommer att ha ryska i sin egen skola tillsammans med skolkamrater som hon känner gemenskap med, istället för tillsammans med okända barn i en stor finsk skola. Hemspråksläraren från SYK har dessutom lovat att ta hand om ryskgruppen i min dotters skola, vilket innebär att barnen får en duktig och kompetent pedagog. Jag önskar att flera barn i våra svenska skolor i framtiden kan få det lika väl ordnat.

”Stig in och säg Godafton, så de ser att du är här!”

Jag är på besök i en stor finsk skola i västra Helsingfors och ska få vara med på lektionen i islamsk religion. Den unga, sympatiska läraren A marscherar först, efter honom tassar tio elever i olika ålder och till sist vandrar jag. Vi går genom korridorer, upp och ner för små trappor, förbi omklädningsrum och duschrum, uppför en smal trappa och befinner oss till sist i ett fönsterlöst rum fyllt med gymnastikmattor, tunnband, bollar, ärtpåsar och allsköns bråte.

Och så pressar läraren ner en gymnastikmatta där det finns några decimeter fritt golv och ber barnen ta plats på mattan där han själv redan sitter.

Nu ska han visa för barnen hur man ber.

M som lär ortodox religion i Esbo berättar för mig att hon undervisar sina elever i ett klubbrum i källarvåningen. Hela skolan har religion samtidigt, på fredagsmorgnar. Evengelsik-luthersk, islamsk, katolsk, livsåskådning och ortodox. Rummet i källaren är alldeles trevligt, men problemet är att skolan alltid får besök från den lutherska församlingen i närheten just på fredagsmorgon. Tanken är de lutherska barnen ska få ta del av en religiös morgonsamling och barn som inte är lutheraner kunna stanna hos sin egen lärare. Men morgonsamlingen sänds ut i skolan via högtalare. Den ekar ut i alla skolans utrymmen, också i källarvåningen där M håller lektion med sina ortodoxa elever…

K som lär katolska barn i en svensk skola säger till mig att han egentligen inte alltid har något bestämt utrymme där han kan hålla sina timmar.

– Rektorn säger att jag kan komma via kansliet och höra efter om något rum råkar vara ledigt. Ofta är ingenting ledigt och då får jag sitta med mina elever i korridoren helt enkelt.

De här tre lärarna är alla mycket diplomatiska personer. De ler åt sina egna berättelser och tar det hela med ro.

Det tar eld i dem bara när de berättar om värre saker.

Om kollegor eller föräldrar som ringer upp dem och säger att hur kan era ortodoxungar bete sig så illa. Har de ingen kristen uppfostran, eller vadå?

Om kollegan som inte får dela på sin islamgrupp fast han har över fyrtio elever i olika ålder i gruppen.

Eller om rektorn som försöker säga att det nog duger bra med evangelisk-luthersk religion för alla, inklusive livsåskådarbarn.

”För det är ju nu inte så religiöst. Och så blir det mer resurser för annat.”

Men egentligen så kanske mycket av det aviga beror på att många i lärarrummet vet så lite. Att de inte känner någon med annan bakgrund. Och om minoritetsreligionslärarna och barnen smyger omkring på källarplan så får de nog aldrig dela med sig av sin rikedom åt de andra i skolan.

Om de tiger om sig själva och sina berättelser och ingen frågar efter det som är annorlunda hos dem, så blir det knappast bättre. Människor går om varandra, ser inte varandra.

”Och vem ska säga Knyttet som det är:

Stig in och säg Godafton, så de ser att du är här!”

Det här året har jag varit med och organiserat det Mångkulturella feståret i Blomängens skola i Helsingfors. Det har varit ett givande och roligt år, speciellt därför att där finns så många underbara barn och därför att jag själv också lärt mig många nya saker. Vi har firat Eid-al-Fitr, Purim och mycket mer och vi har tillsammans kommit underfund med att det finns många olika traditioner och religioner och att fester kan se ut på olika sätt. Men alla fester är tillfällen där man är tillsammans, tar hand om varandra, om gäster, äter något gott, har roligt och lär sig något nytt.

En klasslärare från en finsk skola sa till mig

– Och jag som alltid undrat vad jag ska göra när rektorn kommer med sin lista att nu ska de muslimska barnen ha ledigt, för nu är Eid-al-Fitr.

Läraren suckade.

– Och jag vet ju inte alls vad jag ska göra. Ska jag önska dem glad Eid-fest? Gör man så? Är det en glad fest?

Nu vet hon och alla i Blomängen det, Eid-al-Fitr är en jätteglad fest!

Och en fest som både hemuler, filifjonkor och homsor kan vara med på.

Knyttet har stigit in på festen nu.

Och han har öppnat sin väska. I den fanns det ett recept på märkvärdiga bakverk som han och filifjonkan som bäst tillreder. Och där fanns noter med ny musik. Hemulen har redan inkallat sina blåsare. Homsorna pryder ballongerna med krumelurer i grönt och det blir dans inne under träden…